Koncertrecensioner
Norra Skånes Tidning 7 september 2009"Visst skulle man kunna göra avancerade analyser. Visst skulle man kunna skriva om drillar, tekniska finesser, övermänsklig fingerfärdighet och ett lyhört musicerande. Men det behövs inte. Det räcker ju att konstatera att svängigare än så här blir det aldrig. Vika lirare!"
Henrik Bergkvist, Norra Skånes Tidning
Eitre (Gamla Teatern Östersund)
.... MED HUMOR i mellansnacket och en stor glimt i ögat levererade de musik som var balsam för själen. Med fingerfärdighet och ett högt tempo spelade de sig igenom reels så det stod härliga till. Teknisk briljans i ordets rätta bemärkelse. De gav en postitiv energi från scenen som snabbt smittade av sig på publiken. Publiken älskade Eitre. Och Eitre gav tillbaka genom att göra en underhållande och perfekt genomförd spelning. Jag anar att det inte var många skivor som blev orörda efter spelningen.
Stefan Herdell, Länstidningen 2.April 2009
Frühling im Herbst
Das Irish-Folk-Quartett Eitre wandelte im Schlachthof auf traditionellen Pfaden
Von Bastian Ludwig
Kassel. Nicht weniger als das Frühlingserwachen war versprochen - und das kurz vor Herbstanfang. "The Coming Of Spring" heißt das Debütalbum der multinationalen Bandformation "Eitre", die im Kulturzentrum Schlachthof aus alten irischen Folk-Wurzeln frische Knospen austrieb.
Musik kann Bilder produzieren. Im Fall des schwedisch-irisch-französischen Bandprojektes "Eitre" sind es Geistesprojektionen wie die eines Reigens, der sich vergnügt auf einer satt-grünen Wiese dreht. Wer sich unter den 50 Gästen nicht derartigen Irland-Klischees hingeben wollte, spürte zumindest die Tanzmagie der irischen Folklore. Eine rasante Fidel, der warm tönende irische Dudelsack, eine quirlige Holzquerflöte: Die Instrumentierung setzte auf Bewegung, aber zwischen den Sitzreihen des bestuhlten Konzertes war dafür kein Platz.
Dag Westling und Esbjörn Hazelius sangen traditionelle irische Lieder. Diese haben Texte mit Heimathorizont wie "The Flower Of Magherally", eine Ballade auf die Dorfschönheit. Viel Zeit nahm sich das Drei-Länder-Quintett, um die oft auch dramatischen Liebeslieder vorzustellen. In Akustikblöcken kombinierten "Eitre" irische Jig- und Reel-Melodien und beschleunigten ihr Spiel bis kurz vor den Klangkollaps.
Meisterlich filigrane Fingerarbeit leisteten Marco Polliers an den Uilleann Pipes, die irische Version des Dudelsacks, und Kevin Ryan an seiner Querflöte. Mit gekonnten Soli belegten sie ihr Renommee als virtuose Techniker. Die frühlingshafte Stimmung hielt auch über das Konzert hinaus in einer spontanen Session mit einheimischen Musikern.
21.09.2006
EITRE, Studion, Umeå
...Och medryckande är det från första melodin. Kombinationen av spelskicklighet, sång och publikkontakt är en fullträff...
Sofia Flank, Västebottens Folkblad 28.2.2005
 Foto: Sofie Wiklund |
Publiken älskar det irländska bandet anEitre
Spelar med sällsynt inlevelse
Plats: Kulturhuset
Betyg: * * * *
Det irländska femmannabandet anEitre (uttalas ann-ejtre) skördar framgångar just nu. Publiken älskar dem, och pressen likaså. Gårdagens fullsatta konsert på Kulturmagasinet sålde slut redan i onsdags. Vissa hade åkt ända från Gävle för att se bandet. När anEitre fyllde lokalen med sin folkmusik förstod jag varför. Bandet är inte bara professionellt. De spelar som om instrumenten vore en förlängning av deras kroppar, och sjunger med en inlevelse av sällan skådat slag. Bandet gjorde fartfyllda tolkningar av delar av den keltiska sångskatten. Flera av sångerna handlade om människor som kämpar mot hårda hinder för att vara tillsammans med sina älskade. [...] Det uppstod snabbt en stark kontakt mellan publiken och bandet. Publiken skrattade, stampade takten och applåderade glatt. Då och då torkade någon bort en tår. I kväll står bandet på på scen igen, denna gång i Vilhelmina. Den som ändå kunde vara där.
David Woxberg
 Marco Polliers irländska säckpipspel och Esbjörn Hazelius fiolspel gav Irlandsvännerna en högtidsstund på restaurang G i Norrtälje. Foto: Roine Karlsson |
anEitre bjöd upp till dans
Klippmassiven vid Cliffs of Moher stupar brant ner mot Atlanten. Här sveper det saltmättade havet in som förmiddagsregn över små byar med namn som Liscannor, Inagh och Quilty. Några mil inåt landet, mellan Galway och Limerick, ligger staden Ennis. Lokalbefolkningen skriver Inis. Den lilla staden har under senare tid tagit över Galways roll som tummelplats för de irländska folkmusikernas rot- och nervsystem: sessionspelandet. Och från Ennis kommer två femtedelar av anEitre. En årsgammal konstellation av folkmusiker som påbörjat inspelningen av sin första skiva och som i torsdags kväll förvandlade betongsilorna i hamnen till Clarecastle och Norrtäljeviken till havsfloden Shannon. Bandet öppnade med ett par tidiga Altan-reels. Valet av de instrumentala låtarna är tvärflöjtisten Kevin Ryans. Uppväxt i en av de irländska kolonierna i England, flyttade den dubble irländske mästaren i flöjt tillbaka till Irland och till byn Knappogue utanför Ennis för tio år sedan. Och det var där han för ett drygt år sedan fick ett telefonsamtal från Esbjörn Hazelius, fiol och citternspelande drivkraft bakom den helsvenska trion Quilty, som föreslog ett samarbete. Kevin plockade med sig säckpipespelaren Marco Pollier. Turné bokades in och arren skickades över Nordsjön. Nu, ett par resor senare har bandet hittat sin egen form. Det är avslappnat och lekfullt på den fullsatta Norrtäljekrogen. Hazelius fiolspel är briljant. Kollegan från Quilty, Dag Westling gör en fin tolkning av Paddys Shamrock shore, vägledd av Kevin Ryans susande flöjtspel. Ett av aftonens mest koncentrerade ögonblick är när Marco Pollier ensam låter sina uilleann pipes lägga ett vindpinat vemod över lokalen. När bandet avslutar med ytterligare en Altan-låt samt en jig av fiolspelaren Paul O'Shaughnessey är danslyckan total mellan de trånga borden på G. anEitre fulländas av Fredrik Bengtsson, en akustisk basgitarrspelman från Skåne. Bengtssons melodiska spel lägger ett groove som det bara är för de andra att beträda. Det är också han som sliter och river i kompositionerna. Det är bara att konstatera att bättre irlandssväng än det anEitre bjuder på denna afton är det svårt att uppbringa, åtminstone norr om Göinge. Dessutom har County Clare helt enkelt fått en ny stad att räkna till de sina. Gå ner och kolla om silorna står kvar.
Magnus Östnäs
 Foto: Robert Lundberg |
IRLÄNDSK SUCCÉ. Krokodilpubliken hamnade i gungning till irländsk folkmusik på onsdagskvällen. Gruppen An Eitre bjöd på jigs, reels och berättande ballader inför en stor åhörarskara. An Eitre består av ett gäng rutinerade musiker från bland annat Sverige och Irland. PT:s recensent uppskattade svänget och den musikaliska mixen. (...) Under närmare två timmar får kvintetten AnEitre Krokodil att gunga. Fotstampen tuffar som ett ånglok längs trägolvet i den gamla kyrkan och jublet låter inte vänta på sig när detta spelskickliga och lyhörda gäng visar upp sina färdigheter. Frågar ni mig är detta väl så bra som konserten med helt irländska Danú härom året. (...) Pollier får gott om utrymme och ständiga ovationer för sitt spel på sitt märkliga instrument som emellanåt skorrar som en gammal analogsynt. Hans nära samarbete med Kevin Ryan (båda väletablerade musiker på Irland) är både sprittande och precist. De befinner sig i triolernas himmelrike och trots myriader av toner är dessa alltid ihopflätade till begripliga melodier (...)
Anders Sandlund
Norrländska socialdemokraten 7 nov. 2003
Ett glatt irländskt gäng Kulturcentrum Ebeneser, Luleå
(...) I går gick norrbottningarna man ur huse när den irländska folkmusikgruppen an Eitre gästade Luleå.Ett absolut fullsatt Ebeneser fick lyssna till både fartfyllda och sorgsna melodier från den keltiska visskatten. Och man är ju inte bortskämd med att få höra irländsk traditionell musik, framförd av professionella musiker. Det mest irländska man brukar komma över är dryckesvisor framförda av coverband, intet ont i det förvisso, men det här var liksom "the real thing". (...) anEitre briljerar. De är oerhört kunniga tekniskt, samspelta och känsliga för musikens stämningar och fraseringar, och spelar lätt och impulsivt. (...) Och anEitre verkar ha musikens alla nyanser och kringelkrokar rinnandes i blodet.
Ida Fredriksson
Stor interview i Irish Music Magazine (augusti 2005) om Eitre´s historik och nya cd:n. Av John O`Regan
Eitre is an Irish, French, and Swedish conglomerate united in the cause of Irish music. Their debut album ’The Coming of Spring’ resonates in many minds among the most promising debut albums this year (including mine). They seem to have emerged from almost nowhere, hitting the senses with a dazzling show of creative flair and technical virtuosity.
Eitre is a name that is simple to pronounce, which sounds attractive to the senses and transmits an air of cosmopolitan exotica. However, the real story behind the name is a firmly earthbound affair. ‘Eitre is Gaelic for a groove, and in Swedish the name of a person in Nordic mythology, a dwarf who was a blacksmith and made Thor's hammer. We thought it was nice with a name that means something in two languages’ fiddler Esbjörn Hazelius explains.
The band Eitre consists of Swedish musicians Dag Westling on vocals, guitar, and five-string banjo, fiddle, and cittern player Esbjörn Hazelius, and bass player Fredrik Bengtsson with North of England born but Clare resident and flautist Kevin Ryan and French born uilleann piper Marco Pollier completing the line up. Musically, Eitre is a tight disciplined outfit easily mixing strings and reeds with occasional nods to Lunasa and The Bothy Band but essentially ploughing its own furrow and sketching and developing its own distinctive ensemble sound.
Eitre’s beginnings are of relatively recent vintage -‘Eitre was formed in January 2003 and is based on great musical friendship! Kevin Ryan and myself happened to meet a few times in different corners of the world and had the opportunity to sit down and play tunes together. I was astonished about his fantastic flute playing, and our styles and approach to the music seemed to fit very well’ said on line from Sweden.
Dag Westling was born in Berlin by Swedish parents and has been playing Irish and American music since an early age. Singing, playing guitar and five string banjo, he has been part of many bands including The Pied Pipers, Tribute, and Irish folk band Quilty with and Gideon Andersson and more recently Esbjörn Hazelius. Dag, Esbjorn and Gideon had been touring together in the Irish trad-trio “Quilty” for 8 years and released two CD: s “ a drop of pure” and “I’m here because I’m here”. Fredrik Bengtsson, is a well-known bass player in Swedish traditional music, and has also studied jazz at the Swedish music conservatory. Now he also runs a recording studio. Besides “Eitre” he also plays in the Swedish traditional folk band ‘Lure” which have made two CD’s “Valramn” and “Prins i Puttalandet”.
Flautist Kevin Ryan, was born in the north of England by Irish parents and was raised into Irish music. He lives in Ennis since many years where he’s a well-known musician, and also teaches music. He has been touring with various bands in Europe, USA and China. Right now working on his first solo album.
Uilleann Piper Marco Pollier was born and raised in France and played the pipes since the age of 13. He’s been living in Ennis for many years but is at the moment based in Brittany. Recently released his first solo album “Ebony and Brass”.
Fiddler, cittern player and singer Esbjörn has been a well-known and very active musician on the Swedish traditional music scene, specializing in the music from south Sweden. He got in contact w the Irish music at the age of 15. Has studied classical violin at the Swedish music conservatory. He plays in the Swedish traditional bands “Lure” and “Amok”, and with the Swedish folk singer “Sofia Karlsson”. Also in the Swedish Irish band “Quilty’. He has recorded CDs with: Lure: “Valramn” and “Prins i Puttalandet”, Quilty: “I’m here because I’m here”, Sofia Karlsson: “Folksongs” and “Svarta Ballader”.
While some of the band members knew one another already- the majority of the band converged before their first Swedish tour. Kevin and Esbjörn had previously sessioned together while Dag and Esbjörn had years of touring with Qulty behind them. ‘Frederik and I had been in the band “Lure”, and Kevin and Marco had played in many sessions in Ennis. But some of us met for the first time at the rehearsal in Stockholm two days before the first 10-day tour! It was interesting to find how well we musically did fit together, the band being formed from a “chain” of old music friends. And almost a bit surprised to find how well we all enjoyed each other’s company, 4 different nationalities and all, just some language problems in the beginning before we got the hang of all the accents.
The tour went sufficiently well enough to dictate an album and a follow up tour. The album ‘The Coming of Spring’ is released on the Swedish Sjelvar label (cat no Sjecd 18) and can be obtained from Eitre at their website (www.eitre.com). It is a fresh lively sparkling effort with plenty of solidly- grounded group work and musical finesse on display. The opening set ‘Fairy Reel’ captures the attention with quick-fire precision and upfront fiddle, flute and pipes with a rhythmic foundation of guitar and acoustic bass to anchor the main instruments. Marco Polier’s uilleann pipes are prominent as is Kevin Ryan’s melodic flute and Esbjörn Hazelius’ fiddle tops things off. Dag Westling’s American folk influences come through in his banjo accompaniment to ‘Flat River Girl’ while vocally the pensive ‘Brackagh Hill’ adds a welcome downturn of pace and ‘William Taylor’ yields an energetic ensemble version.
Some of the album was recorded in spring 2004 when Eitre did its first tour in Sweden while the remainder was finished in August 2004 when Kevin and Marco came over for Fredrik’s wedding. ‘The reactions so far have been over all expectations!, some very nice reviews, and lots of nice words both from “Irish trad-music fans” and “other music lovers”.
As regards band repertoire the split between songs and tunes is an equal affair and Esbjörn filled in the jigsaw-‘’so far Dag and I suggested songs and Kevin and Marco find nice tunes. Since we had a tour of 13 concerts booked before the full band ever met, we had to kind of “bake the cake” before. We all recorded and sent lots of tapes, CDS and files across the ocean. I sometimes had a 14 minutes long message on my answering machine from “Cruise’s ” in Ennis with some sets of tunes that “we just have to play”. Then I, and sometimes Dag, arranged it all for the band. As we got to spend more time together the music an arrangements of course has developed a lot, and now new tunes and songs comes up every now and then’.
With the instrumental line up as it is and the ensemble playing emitting a tight coherent structure, names like Lunasa, The Bothy Band and Patrick St come to mind when assessing Eitre’s musical style – ‘if you have an Irish playing band with our setting it’s hard not to sound a bit like these bands I think. And really no point trying not to, since they’re all great bands, and very much a part of the Irish music today. For us it’s not a purpose of its own trying to be unique, but to make music that sounds good, works well and is fun to play. That’s more or less what playing traditional music is all about in my opinion. Yes, they have inspired us, especially the Bothy Band’.
So far, Eitre’s performances have been limited to Sweden with Dag and Esbjörn’s contacts and familiarity with domestic booking agents. ‘We have done 6 tours and in all about 60 concerts and also a few workshops, most of them in folk clubs and music-cafés, which you find a lot of in Sweden. We have also played in two festivals: " Umeå Folkmusikfestival" and "Kalmar Irish Music Festival". The reactions from the people turning up at the concerts have been fantastic, also proved by the numbers of sold CD:s after the gigs! We have also received lots of very nice concert reviews in the newspapers’.
With its mixed membership ethos, Eitre offers a prime example of music breaking down cultural barriers to create a united states of tradition. Irish music is a universal language and Eitre offers more edifying proof of its universality and its ability to unite diverse nationalities in the cause of making top quality music.
CD-recensioner
Folkmusik och Dans, Medlemstidning för RFOD (Riksföreningen för folkmusik och dans)Irländskt sitter som en smäck
Esbjörn Hazelius är en musiker som aldrig misslyckas. Han motsvarar de högt ställda förväntningarna, oavsett om det rör sej om irländsk eller svensk folkmusik. Quiltys senaste skiva tillhör mina absoluta favoriter, liksom Valramns skiva ( Valramn heter numera Lure). Jag var alltså inte förvånad när Eitre, hans nya irländska band, gjorde en fantastisk konsert under Umeå Folkmusikfestival. Förutom Esbjörn ingår Dag Westling (gitarr, banjo, sång) från Stockholm, Fredrik Bengtsson från skånska Skillinge (bas), Kevin Ryan från Irland (flöjt) och Marco Pollier från Frankrike (irländsk säckpipa). Esbjörn berättade i Umeå att bandet huvudsakligen repeterar via kassettband, och endast haft en gemensam repetition innan denna turné. Kunde verkligen samspelet ha hunnit sätta sej till skivan? Men det fanns ingen anledning att oroa sig. Från första till sista ton sitter allt ”som en smäck”, som vi säger i Skåne. Och det svänger! Ibland kunde jag under livekonserten störas en aning av att bandet har en förkärlek för särskilt komplicerade instrumentallåtar med oväntade vändningar, som kunde bli lite för mycket i längden, men på skiva hinner man lyssna lite mer eftertänksamt, och då är det bara att le och njuta. Bandets största tillgång är Dags och framför allt Esbjörns fantastiska sånginsatser. De förvandlar den banalaste kärleksvisa till ett grabbatag direkt om hjärtat på en. Brackagh hill, med Esbjörn på sång tillhör mina absoluta favoriter på skivan.
Esbjörn har också arrangerat det mesta av materialet, och det är kul att höra att inte alla som så ofta är fallet i irländsk musik alltid matar på med melodin, utan att finns fina två- och trestämmiga partier. Så det sammantagna omdömet kan inte bli annat än – Respekt!
Pär Moberg
Österlensmagasinet, 10 mars 2005
EITRE, the coming of spring
Gillar du irländsk musik?
Om du svarar ja på frågan: gå ut och köp den på studs!
Om du svarar nej på frågan: gå ut och skaffa plattan om möjligt på uppstuds!
Eitre är den bästa irländska akten f n och att man har lyckats omsätta sina livekvaliteter till platta är ett faktum! Här bjuds på elva spår med instrumentala reels, jigs, en mazurka och därtill underbara sånger. Här doftar traditionen starkt, kraftfullt och är starkt vätskedrivande. Många av spåren är fenomenalt drivet hopvävda av tre till fyra olika beståndsdelar och bildar enheter som lockar till dans, allsång och tårar. Flat river girl skulle kunna handla om Gudrun vid välabäcken... Här yr taglet om stråken, här gnisslar fingrar i rasande tempo mot greppbrädor. Här svirrar flöjter och surrar bordun stämmor.
Det allra mesta är skickligt arrangerat av Esbjörn Hazelius som spelar fiol, cittror och sjunger helt fenomenalt. Kevin Ryan briljerar på flöjt. Dag Westling sjunger och spelar Banjo och Gitarr. Marco Pollier trollar med sina tin whistles och sina Uillan pipes så att nackhåren reser sig. Kvintetten fullbordas av basisten Fredrik Bengtsson. Jo, du läste rätt! Det är skillingebon Fredrik Bengtsson som, förutom att han basar, även basade över inspelningen i sin egen ägandes studio LB i Skillinge. Att ge mig in i förklaringar av de sprittande, smittande irländska irrgångarna av dessa hetsande melodier känns meningslöst. Det här ska höras inte läsas! Svenska kritikerkåren lär falla lika platt för detta mästerverk som publiken faller energiska konserter.
Unna dig en underbar musikalisk resa och möt våren, the coming of spring med Eitre, musikanter från bl a Irland och Skillinge.
Och hela tiden väntar man på att Mark Knopfler eller Van Morrison skall komma inklivande i ljudbilden, absolut inte för att göra den bättre, men för blotta förnöjelsen att få vara med!
Bo Ohlson
"...With ‘The coming of Spring’ Eitre in my eyes made a bright cd. Not modernized, no strange influences, despite the divers nationalities of the band members, just great Irish traditional music where some of the tipped Irish Gods would better listen to and bow down their head respectfully."
Celtic Bompa, Folkroddels (Belgium music magazine)
Read whole review below.
Folkroddels, Belgien ,26.1.2006
Jaja, als je de platenmaatschappijen mag geloven is alles spectaculair en fantastisch, vooral als ze het over hun eigen producten hebben. Als ze er dan ook nog triomfantelijk bij vermelden dat de nieuw ontdekte groep, een Zweedse nota bene, zijn eigen interpretatie geeft aan traditionele Ierse folk, en bovendien op een jazz-bassist beroep doet (kunnen jazz muzikanten hun ei tegenwoordig elders niet meer kwijt ?) houdt bompa zijn hart vast. Het was dan ook met gemengde gevoelens dat we dit schijfje de eerste maal in het geëigende spleetje duwden, maar, wonder boven wonder, het zit er nog ! Of is het géén wonder ? Een blik op de bezetting van Eitre (Gaelic voor groef, en Zweeds voor de naam van de dwerg die Thor’s hamer smeedde) leert ons dat deze pas in 2003 opgerichte groep weliswaar niet uit heel bekende muzikanten is samengesteld, maar zeker ook niet uit de eerste de beste.
Meestbekend is wellicht Marc(o) Pollier (uillean pipes en tin whistle), geboren in Frankrijk en uillean pipes spelend sinds zijn dertiende. Van zijn hand is een franstalige uillean pipe tutor. Hij kan ook behoorlijk overweg met de Cornemuse du Centre. Tijdens St Chartier 1994 kaapte hij twee eerste prijzen weg: één als solist voor de neus van ondermeer Olle Geris, en één in duet met Christian Maes (accordeon). Hij heeft lange tijd in Ennis (Co. Clare) gewoond en is in Ierland erkend als begenadigd piper. Hij is een veel gevraagd gastmuzikant en heeft getekend voor CDs als Broken Pledge (1995) en Reeds and Hammers (1997).
Nog stevigere Ierse wortels heeft Kevin Ryan (flute) ook al is hij geboren in Engeland uit Ierse ouders. Hij heeft een All Ireland flute championship op zak.
Dag Westling een uit Zweedse ouders in Berlijn geboren Duitser tekent voor zang, gitaar en 5-string banjo. Samen met Esjborn Hazelius (viool, citer, zang) vormt hij ook tweederde van de Ierse folk-groep Quilty. Met deze laatste is het dan dat Fredrik Bengtsson (basgitaar en double bass) samenspeelt in Lure, een Zweedse bourdon-folkgroep. Wie kloeg er over inteelt in onze Vlaamse folkscene ?
Jazz-invloed ? Eigenzinnige interpretaties ? Ammehoela ! Bangelijk pure folk, ja ! Is het misschien omdat Ierse traditionele muziek niet goed in de markt ligt in Zweden dat de marketeers potentiële klanten liever wat op de mouw spelden ? Rouwig zal ik er alvast niet om zijn want de koper krijgt met The Coming of Spring een pracht-CD in handen die voornamelijk traditionele Ierse en enkele Schotse nummers bevat; bewerkt en gespeeld zoals het hoort. Maar het is toch al ver gekomen als men een origineel product onder het mom van een afkooksel moet aanprijzen.
Track listing
1. Fairy Reel (reels, 3:34). Een knap openingsnummer waarin de muzikanten zich middels schitterende solo’s en duetten voorstellen. De 8 maten gitaar intro is niet echt inspirend, maar de vioolsolo van de Fairy Reel, een compositie van Nathaniel Gow, die daarop volgt, is buitengewoon. Hij wordt hernomen op fluit, waarna ook de uillean pipes invallen. Dan volgt het moment waarop de pipes in solo The Man from Bundoran inzetten. Meteen wordt duidelijk waarom Marc Pollier zo wordt geprezen. Zijn spel evenaart dat van Finbar Furey ten tijde van zijn Traditional Irish Pipe Music LP. Na opnieuw een in mijn ogen nutteloos gitaar-intermezzo dat serieus de groove doorbreekt volgt McFadden's Favourite (luister).
2. In William Taylor (song 4:06) begeleiden pipes, citer en gitaar deze ballade over een jongedame die verkleed als matroos haar lief achterna reist om vast te stellen dat hij haar bedriegt. Hier kan je horen wat het gevolg is.
3. Princess Nancy (jigs, 4:08): een suite van drie jigs waarvan de eerste, Princess Nancy, een compositie is van fiddler Liz Caroll. Hij wordt gevolgd door The Tar Road to Sligo en Thompson’s Jig, beide traditionals. Opnieuw leveren viool, pipes en flutes ongemeen schitterend werk af.
4. Brackagh Hill (6:18) is een song die volgens de bijsluiter traditioneel zou zijn, maar waarvan anderen beweren dat hij van Andy Irvine is (lyrics). Hier komt het gitaarspel veel beter tot zijn recht dan in de dansnummers.
5. Met de Killarney Boys of Pleasure (4:37) krijgt fluitspeler Kevin Ryan het eerste woord. Hij opent met Big John’s Reel, en wordt daarin snel gevolgd door de viool, en daarna de pipes. Vervolgens komen bass en gitaar zich vervoegen middels een schitterende overgang. Wat we horen is Picking the Spuds, van de hand van Paddy O’Brien. Daarna zetten de pipes opnieuw in solo de Killarney Boys of Pleasure in. Meesterlijk, het gebruik van de regulators incluis !
6. Flat River Girl (4:18) is een traditionele song (lyrics) in walstempo die wordt afgewisseld met de overbekende jig The Rose in the Heather. Een wat vreemde, maar toch mooie combinatie. Oordeel zelf.
7. In Sliabh Geal gCua (3:08) trekt Marc Pollier opnieuw alle registers open. Die man is waarlijk een meesterlijk uillean pipe-speler die Donald Shaw (zie Wired) niet nodig heeft om met synthesizers en samplings zijn muziek wat op te smukken. The Garden of Daisies, een traditionele set dance die volgt op de song, speelt hij wel meer als reel dan als hornpipe, maar daar zal zijn scholing in Clare wel voor tussen zitten. Ondanks enkele korte, doch hoorbare, ritmeschommelingen een prachtnummer.
8. The Coleraine Regatta (4:02) is een song die ik mij nog herinner van de debuut LP van The Johnstons in 1969 (opnieuw uitgebracht op CD), niet in het minst omwille van het bijzondere ritme, dat in de versie van Eitre zelfs sterk wordt geaccentueerd. Hij wordt prachtig verweven met The Lads of Laois, een flitsende reel, perfect gespeeld in de Clare stijl. Hier gaan citer, fluit en pipes moeiteloos in elkaar op.
9. Woops, dat is onverwacht ! Met The Coming of Spring (4:40) wordt zowaar op pipes een mazurka ingezet, namelijk Tommy Peoples' Mazurka. Dan volgt de The Coming of Spring een jig gecomponeerd door Paddy O’Brien. De mazurka is verrassend fris en levendig, en doet de jig wat verbleken.
10. The Flower of Magherally (song, lyrics, 6:07) is een dromerig nummer waarin gitaar en citer op de voorgrond komen.
11. The Crosses of Annagh (4:42) is een suite van 4 reels bestaande uit The Glen Road to Carrick, The Porthole of the Kelp (van Bobby Casey, vader van Sean Casey), The Merry Sisters and The Crosses of Annagh (van Michael Dwyer). Een stuk waarin alle solisten uitgebreid aan bod komen. En hoe ! Hier hoor je de viool het podium geven aan de fluit.
Met The Coming of Spring heeft Eitre in mijn ogen een prachtige CD afgeleverd. Niet vernieuwend, niet modernistisch, geen vreemde invloeden ondanks de diverse nationaliteiten van de bandleden, maat gewoon keigoede Ierse folk waar sommige gedoodverfde Ierse goden beter eens naar zouden luisteren en eerbiedig het hoofd voor buigen.
Celtic Bompa